Hemma hos mor och far så hade jag tålmodigt lyssnat genom min pappas skivsamling som mest bestod av slitna sjutummare, skavda LP skivor och några få kassettband av gammal rock, country och soul från Creedence Clearwater Revival, Aretha Franklin, Buddy Holly, Status Quo och Chicago.
Som en svamp sög jag åt mig och allt fastnade till slut. Efter ihärdigt lyssnande så kunde jag min historia av gitarrkomp, skitig funk och banala allsångs refränger helt utantill.
Jag visste redan då att musiken skulle förändra mitt liv i framtiden, jag var i alla fall naiv nog att tro det. När cd skivans intrång på skivmarknaden var ett faktum i början på 90-talet var jag fast. Aldrig förr hade jag varit så hungrig efter ny modern dansmusik som då. Eurodiscon var det största som hänt mig.
En av de första cd singlarna som snurrade flitigt på de lokala fritidsgårdarna runt Gävle trakten var Martin Erikssons alias E-type´s första singel ”I´m falling”. Utgiven 1992 med den karakteristiska eurodisco baskaggen och en refräng som smittades av på ungdomar med snedluggar och uppklippta crockerjeans. Det var någonting magiskt med E-type. Han visste vad som krävdes på ett dansgolv i början på 90-talet. En stompig fyrtaktare i 135 BPM omvandlade vilken tråkig fest som helst. Hans recept var enkelt och magnifikt på samma gång. Senare under hans karriär bjöd E-type in sångerskor med stora röster och det började pratas om ”hitmakaren” Martin Eriksson och hans trogna samarbeten med legenden Dennis Pop och Max Martin. Jag var naturligtvis helt såld på hans eminenta eurodisco låtar. När han formligen spottade ut sig alster på alster på 90-talet kunde ingen stå stilla.
Sedan blev det tyst om E-type. Kring millennium skiftet blev danssoundet mer avskalat och hårdare. Eurodiscon gick i dvala. I min stilla tro om att min gamle hjälte aldrig skulle komma tillbaka började jag leta efter nya danskungar. Sökandet resulterade i Darude, Sash! och Hypertraxx. Men hur roliga var dom? Efter år av längtan efter slagkraftig och glassig gammal hederlig eurodisco var kungen tillbaka på tronen. ”True believer” släpptes i år och med den underbara disco singeln återtog Martin Eriksson och hans alterego återigen tronen på eurodisco himlen. När jag spelar någon av E-types låtar i Sandviken blir folk lika troende och berusade av disco musiken som jag blev 1992. Ingenting har egentligen förändrats. Ja, det skulle vara sneluggarna då, som gått i ide för att aldrig mer väckas till liv. Men, låt för guds skull E-type fortsätta leverera och sprida sin underbara eurodisco därute. Jag, om någon, är glad för att han aldrig ger upp.

För övrigt:
* Tycker jag att Facebook börjar bli tjatigt, tråkigt och fullständigt överskattat.
* Så är det väl ganska märkligt att Sandviken har två krogar och de båda överglänser de flesta Gävlekrogar med sin stiliga inredning, trevliga personal och goda mat. Kul för Sandviken, synd för oss som måste sätta oss på 41:an.
* Får ni inte missa Salem Al Fakir på SlickCity, en av Sveriges bästa musiker och hans platta passar perfekt till julskinkan, sillen och knäckebrödet.
* Får ni ha en dansant jul. Jag tänker kika på alla Star Wars filmer under julhelgen. Och lira lite skivor. God Jul!

Christian Stjernström